81
jag springer ju, jag tränar, jag simmar, jag är aktiv. Men då
fick jag svårt att andas när jag hade sprungit i fem minuter.
Min väninna blev orolig och ville att jag skulle sova hos
henne. På kvällen ringde vi efter ambulans, men den kom
aldrig. Då tog vi taxi till sjukhuset. De tog en massa prover
och på morgonen fick jag veta att jag hade hiv och måste ligga
i respirator. Det var akut. Mina chanser att klara mig var
fifty-fifty. Jag tänkte att jag måste säga adjö till min dotter, vi
kramades och grät mycket. Jag sa åt henne att Gud skulle ta
hand om henne. Hon var 20 år då och hade ingen bra relation
med sin pappa.
I sex dagar låg jag i respirator. När jag vaknade visste jag inte
var jag var och kände först inte igen min syster, som hade flugit
hit från Kanada. Sedan kom doktorn och hon sa att jag hade
överlevt på grund av att jag tränade. Jag svarade att det var Gud
som ville att jag skulle få se mina barnbarn. Jag grät mycket när
jag fick hivbeskedet. Hur kunde det hända mig
som är en försiktig människa?
Jag har alltid tänkt att om jag hittar rätt man ska jag gifta
mig. Det finns en man som är med i samma församling och
han kom till sjukhuset. Till min väninna sa han att han ville
gifta sig med mig: ”Det spelar ingen roll vad som har hänt.”
Min syster sa att hiv bara var som en förkylning, men jag grät
och ville ta livet av mig. Jag ville inte att folk skulle veta att jag
hade hiv; jag tänkte på min dotters framtid. Den där mannen
som ville gifta sig med mig bjöd ut mig på restaurang. Jag
berättade sanningen, att jag hade hiv. Då ville han inte veta av
mig. Han blev förbannad.