125
bertils vän annika berättar
Jag lärde känna Bertil i slutet på 70-talet via en gemensam
bekant. Då gick han och läste till lärare, vilket jag också senare
blev. Vi hade ett gemensamt litteraturintresse som alltid har
förenat oss. När jag började plugga i 27-årsåldern upptäckte
vi att vi hade blivit grannar. Bertil hade då varit i Tjeckoslovakien
och jag hade hunnit gifta och skilja mig och få barn.
Då tog vi upp kontakten igen och blev väldigt tajta. Vi har kul
ihop. Han hjälpte mig när jag pluggade genom att korrekturläsa
mina texter.
Det var jättetufft för honom när han hade fått sitt hivbesked.
Jag glömmer aldrig hur han sitter vid mitt köksbord med min
son i knät och är så ledsen. Då funderar han kring hur många
fler jular han kommer att få uppleva. Man visste ju inte någonting,
killarna dog som flugor. Tänk att veta att man kanske inte
ens blir 40 år!
Bertil hade kuraget att berätta om sin hivstatus. Man riskerade
ju det liv man hade om man berättade, eftersom man kunde bli
illa behandlad på arbetet, i familjen, bland vänner och bekanta.
Skvallret gick och det blev alltid värre än det var på grund av
okunskapen. Det värsta som kan hända en är att människor tar
avstånd från en. Tidigt efter beskedet låg Bertil inlagd och ringde
och bad mig hämta toalettartiklar i lägenheten. Hans andra
vänner dök helt enkelt inte upp. Jag fick höra: ”Hur kan du träffa
honom, tänker du inte alls på ditt barn?”