253
jag har kontakt med träffar också läkare och tar hivmedicin,
men dessutom självmedicinerar de vid sidan om utan att berätta
det för doktorn.
En kvinna blev dålig av alla örterna hon stoppade i sig, men
hon vågade inte säga något till läkaren eftersom hon trodde att
han skulle slå till henne. ”Nej, nej”, sa jag, ”här slår de inte folk.”
I Afrika kan doktorn klippa till dig om du missar en dos! När den
här kvinnan fick klart för sig hur farligt det hon höll på med var,
tog det ungefär sex månader för henne att komma tillbaka till
sitt normala tillstånd. Det här är något helt annat än ett sår på
handen. Det handlar om blodet och det är komplicerat! Blod är
liv, säger jag åt dem.
Vissa i den här migrantgruppen tar inte någon medicin alls.
De är bara så trötta på det. Men det är ju något nödvändigt ont!
Man måste ta den oavsett om man gillar det eller ej. Jag berättar
för dem om det hemska som kan drabba dem innan de dör; det är
bara att välja. Livet är bättre än kistan. De stadier man passerar
innan man hamnar i kistan är inte heller trevliga.
Går det att uppskatta hur många hivpositiva du har
kontakt med som inte tar någon medicin?
Hittills har jag stött på ett knappt 40-tal personer som inte tar
medicin. De lever under jord. De visste redan när de reste hemifrån
att de hade hiv, men de tar tagit sig genom passkontrollen
utan att bli testade. De har slut på medicinen som de hade med
sig. Afrikaner har ett väldigt starkt nätverk och frågar varandra
var de kan få tag i medicin. Då säger jag till dem att medicinerna
är olika för olika personer, de kan inte hålla på och blanda. De