57
annan generation. ”Varför ska jag oroa dem?” tänkte jag. ”De dör
kanske tidigare än jag.” Mina systrar, som båda är sjuksköterskor,
berättade jag det för.
Tiden gick och jag fick inga symptom. Jag deltog i alla experiment
som erbjöds. Man fick ligga med dropp i fjorton dagar för att
stärka immunförsvaret. Bredvid mig på Roslagstulls sjukhus låg en
bekant, en tidigare käresta, som var döende. Jag har gått på många
begravningar förknippade med detta. Min behandling gjorde väl
ingen större nytta, men man lever på hoppet, eller hur? Min fru sa
att det viktigaste för mig var att jag var stark och inte tyckte synd
om mig själv.
Jag menade nog att det hela var lite orättvist. Samtidigt kan
man säga att om man ger sig in i leken får man leken tåla. Synden
straffar sig.
Jag kunde träffa de här männen var som helst, på gatan, i föreningar,
på discon. Min fru gick ofta med mig ut. För henne var det
inget konstigt. Om vi gick ut tillsammans, gick vi hem tillsammans.
Men det hände ju att jag träffade någon och då utbytte han och jag
telefonnummer. Jag tog aldrig hem någon i vår bostad. Den var vår
heliga fristad.
Under mitt gifta liv har jag så att säga vuxit ifrån det här. Nu är
jag en vanlig Svensson på de flesta sätt. Visst kan jag gå ut och ta en
öl, men jag skulle aldrig drömma om att göra mycket mer. Det har
säkert med åldern att göra.
Jag är i grunden lärare i engelska, tyska och franska. Jag trodde
att det skulle vara roligt att jobba med ungdomar, men jag märkte
att tyska med 13–14-åringar var en alltför stor utmaning. Så jag sökte
mig mot vuxenvärlden och fick jobb på Kursverksamheten. 1978 fick
jag jobb i Stockholm för att undervisa i kontorsengelska på AMU.