276
Jag är född 1955 och lever sedan åtta år ihop med min sambo Stefan.
Han och mina två vita herdehundar är min närmaste lilla familj och
så har jag en dotter med sambo och tre barn. Jag har varit deltidssjukskriven
ett tag. Jag orkar inte jobba just nu, men om det är hivrelaterat
vet jag inte. Livet jag levde blev ganska tufft till slut.
De senaste sju åren har jag annars arbetat som alkohol- och
drogterapeut. Jag är även mindfulness-instruktör och är ibland ute
och föreläser om detta för hivpositiva. De flesta av dem lever mycket
i dåtid eller framtid, man har ångest för det som har varit eller hyser
oro för det som ska komma. Om man är mindre orolig mår immunförsvaret
också bättre.
När fick du veta att du hade hiv?
I oktober 2003. Jag kom ut som homosexuell 1982 i stort sett samtidigt
som de började skriva om den här sjukdomen, som vi då inte
visste någonting om mer än att den florerade bland homosexuella
män i USA. Sedan dröjde det tjugo år innan jag själv blev hivpositiv.
Jag blev sprutnarkoman på 90-talet och gick ner mig ganska
totalt. Jag slutade bry mig om mig själv. Det var när jag fick reda på
att en av killarna, som jag hade haft osäkert sex med, var hivpositiv
som jag gick och testade mig. I början av 2000-talet kunde man
komma till Venhälsan anonymt på torsdagskvällar och lämna prover
och så fick man svaret en vecka senare. Då var jag alltså narkoman.
Jag använde mest amfetamin och hade även testat lite heroin. När jag
kom till mottagningen och anmälde mig såg jag hur det ryckte till i
sjuksysterns öga när han tittade i min journal. Inne hos läkaren fanns
också en kvinna, som jag omedelbart insåg var kuratorn.
Jag fick väl en liten chock, jag som hade klarat mig så länge. Men