56
Jag är gift med samma kvinna sedan 40 år tillbaka. Jag har alltid
haft bisexuella tendenser, men blev besviken på mina relationer
med män. De gav upp alldeles för lätt. Den sista stadiga relationen
var med en man som var yngre än jag och han tyckte till slut inte
att han var mogen att binda sig. Han åkte till Kalifornien och blev
hivsmittad och dog i slutet på 80-talet. Då var jag redan gift och
hade fått barn.
Min fru har varit helt införstådd med min läggning. Med barnen
var jag inte lika öppen i början, men så småningom tyckte jag att
det var bäst att berätta. Vi umgicks med ett annat par där mannen
var bisexuell och i mitten av 80-talet gick han och jag och testade
oss. Andra gången visade det sig att han var hivpositiv. Då var
mina värden bra, men något senare, 1986, när jag var på väg till en
kvällslektion, fick jag också ett samtal.
Det kom som en chock, inte minst för att jag fick beskedet via
telefon. Jag berättade omedelbart för min fru. Vi tänkte direkt:
är hon smittad, är barnen smittade? Vi fick väldigt bra hjälp av
sjukvården. Min fru visade sig vara negativ och det betydde också
att barnen var negativa. Sedan började jag min sorgeterapi. Jag var
ledsen och tyckte att det var förfärligt.
Jag vet inte när jag fick hiv. Jag var väldigt promiskuös, så jag
kan inte säga var det hände och jag har inte brytt mig om att söka
efter den personen. Men jag kunde inte ha gått särskilt länge med
det eftersom jag hade testat mig tidigare. Sedan läste jag alla de här
hemska tidningsartiklarna och blev uppskrämd. Jag visste bara att
aids var en dödlig sjukdom. Jag var då i 35-årsåldern och jag pratade
med min familj om att pappa nog aldrig kommer att bli 50.
Mina föräldrar fick aldrig veta något. De var födda 1914. Min
mamma var visserligen distriktssköterska, men de kom från en helt