161
När vi blir äldre vill jag inte hamna i den situationen att jag blir
jättestressad över att vara den ende som kan ta hand om min man, och
han vill inte heller hamna i motsvarande situation. Man kan behöva
ganska mycket stöd. Jag tror nog att jag bara kommer att ramla ihop
en dag. Jag kan känna mig som en glasman, som om jag vore gjord
av glas och när som helst kan stötas till och krossas. Jag känner mig
mycket skör. Jag har slutat gå ut, slutat ha sex, i princip slutat träffa
folk. Jag försöker förstå hur jag hamnade i den här livssituationen.
Får du någon hjälp med det?
Det känns bra att prata med kuratorn. Det är två steg framåt och
ett steg bakåt. Jag är kanske lite uppgiven. Det pendlar. Till vardags
tycker jag att det fungerar ganska bra, man har vant sig vid att man
inte orkar gå i backar så mycket.
Men man vill ju känna att man har någon betydelse. Det är väl
så för alla som blir äldre och slutar sina jobb och blir sittande någonstans.
När man har en partner är det inte så påtagligt, men skulle det
hända honom någonting skulle det bli väldigt tråkigt. Då blir man en
sådan där hundgubbe. Matar fåglarna i parken gör jag redan. Om jag
hamnar på ett hem skulle jag nog tycka att det var en fördel om det
var ett hem för homosexuella.
Faktum är att det tog några år innan jag berättade det för min
mamma. Man måste ju tänka på reaktionerna. Jag kommer inte ihåg
att det ledde till någon större dramatik utöver att hon tyckte att det
var så hemskt att ett barn skulle kunna dö före sina föräldrar. Men
hon lyckades få cancer redan när hon var 59 år, så hon slapp vara med
om det i alla fall. Kanske överlever jag min 60-årsdag och blir äldre än
vad hon blev. Jag är 55 nu.