200
Jag var i sextonde graviditetsveckan när jag fick beskedet att jag var
hivpositiv. Jag var helt oförberedd. Min man testade sig kontinuerligt
i sitt arbete, så han måste ha varit nysmittad utan att veta om det när
vi förälskade oss i varandra.
Det stod nyplanterade björkar utanför vårdcentralen den där dagen
och de vändes genast upp och ner. Den bilden har jag på näthinnan än i
dag. Den 10 juli 1991, då stod de upp och ner. När jag nu kör förbi brukar
jag titta på de där björkarna och tänka: haha, nu står de på rätt köl!
En barnmorska gav mig beskedet och bröt tystnadsplikten genom
att kalla in en kollega. Dessutom ringde hon hem till mitt föräldrahem
en fredag och berättade för min mamma att det var något
konstigt med mina blodprover. Jag ville inte oroa henne utan försökte
förklara bort det genom att säga att det nog var malaria och att de
inte visste hur det såg ut.
När jag gick dit på måndagen besannades mina värsta farhågor.
Jag väntade mig att de skulle isolera mig och att jag skulle jag tvingas
till abort och hållas inspärrad. Det var min bild av hur man hanterade
smittade människor.
Har dina barn hiv?
Nej. De är friska. Men det vet man inte säkert förrän efter ett och
ett halvt år. Första flickan fick en normal förlossning 1991. Flicka
nummer två är född 1996 och där kunde vi förbereda oss; jag åt
Retrovir under graviditetens sista tre månader och sedan fick hon
det också under en period. Vi fick kejsarsnitt som utvalda i en forskningsstudie
för att minimera risken för överföring av smitta.
Jag utsatte mig för två graviditeter, den andra fem år in i sjukdomen.
Det blev ett jobbigt äktenskap och mycket psykisk press, en osäker