202
på att bli pensionär, funderade inte längre på att avsluta min yrkesutbildning.
1991 sa jag att om jag överlever i tre år är jag nöjd; då
har jag följt min dotter så att hon kan gå och kan komma ihåg
mig. Att jag blev gravid andra gången var mycket medvetet. Jag
ville verkligen få ett barn till för att min äldsta dotter skulle ha en
livskamrat med sig från barndomen. Eftersom både jag och hennes
pappa var smittade trodde jag att vi skulle lämna henne tidigt.
Man borde inte längre tala om
riskgrupper, det är ett förlegat synsätt.
Alla som är eller har varit sexuellt aktiva
under sina liv kan vara hivbärare.
Många familjekonflikter kom sedan upp till ytan. Min mamma
fick klä skott för att hon hade varit tyst i fem år. Min syster, som
jag stod nära under uppväxten, ringde runt till de andra syskonen.
Jag hade svårt att förlåta henne för det. Hon sa att hon gjorde det
för att familjen skulle sluta upp bakom mig, men då tog hon ifrån
mig ansvaret att berätta.
”Vi måste kunna hjälpa dig”, sa hon. Men jag behövde ingen
hjälp, jag levde ju ett vanligt liv. Jag hade hoppats kunna berätta
det för henne den dagen jag började utveckla aids. Först då, när
jag skulle behöva stöd och omsorg, tyckte jag att det var dags att
säga någonting.
Det dröjde femton år innan vår familjesituation normaliserades.
Jag vet att min familj tyckte det var onödigt att jag skulle upprätthålla