90
Jag sålde lägenheten jag hade ärvt och så köpte vi hus och bodde
där med fyra hundar och min dotter.
När jag fick hivbeskedet hade jag flyttat till kommunen
där jag bor nu.
På vägen från vårdcentralen var jag tvungen att gå förbi kyrkogården.
I det lilla kapellet var det begravning och de bar ut kistan
samtidigt som jag kom gående. Jag såg mig själv ligga i kistan.
Jag var oerhört mager, jag mådde inget vidare, jag hade hicka
och spydde. Det här var fredag eftermiddag och jag tänkte att jag
skulle gå in på bolaget och proppa i mig en flaska och en massa
tabletter som jag hade hemma. Det här var slutet.
Vad fick dig att inte svälja alla tabletterna?
Min dotter. Jag ville inte att hon skulle hitta mig. Hon var 16 år
då. Hade jag inte haft henne hade jag definitivt inte suttit här.
På måndagsmorgonen ringde en läkare och hade bokat tid åt
mig på infektionskliniken. Då skulle de berätta. De visste inte
att jag redan visste. Jag fick prata med kuratorn, och min dotter
också. Det var väldigt nyttigt för både henne och mig. Det fick ta
den tid det tog. Tanken på att jag skulle ta livet av mig försvann.
Har den kommit tillbaka någon gång?
Ja, det har den gjort. Man är så trött på all medicinering, alla
piller man stoppar i sig morgon och kväll. Man känner att man
lika gärna kan somna in. Det är nog fler än jag som känner så. Jag
har dessutom inte bara hiv, utan även hjärtproblem och struma.
När jag var inlagd på infektionskliniken var kroppen i jättedåligt